Teater Fenestra – Sista föreställningen spelad

Så. Då var vår föreställningsperiod över. I söndags spelade vi sista föreställningen. Det är alltid en otroligt melankolisk och sorg blandat med lycka som sänker sig över en när de sista applåderna klingat ut. Då står man där och tänker. På vilken resa det varit. På vilken otrolig pjäs vi har fått spela och vilken otrolig ensemble vi jobbat med. Det hela startade för oss under sommaren 2013, när vi fick reda på att vi fick vara med i Länkprojektet. Just då låg vi i rep inför vår premiär på Lukas Moodyssons monolog ”Vad gör jag här?” Men det hindrade inte oss. Vi fick ihop en otrolig ensemble. En blandad grupp där gemenskap och kärlek har genomsyrat denna period. Vi har tillsammans kunnat göra rätt, göra fel, skratta, gråta och vågat.

Jag (Achillea, skådespelare och producent) skulle vilja dela med mig av Christopher Lehmanns, som regisserar denna pjäs, ord:

”Wow… Så nu är vi Här… och Ni är här med oss, och vi ska äntligen få spela den här pjäsen för er.

”Mördarnas Barn”. – Children of killers -.

Äntligen ska den här historien få berättas här.

Mm… tiden har gått snabbt. Väldigt snabbt. Och jag känner det nu att jag har varit som mitt i ett vakum under den här produktions- och repetitionsprocessen. Ett härligt vakum! Som nu, helt ärligt, är riktigt jobbigt att lämna. Det här senaste halvåret har varit mycket omvälvande för mig. Det har det. På många olika sätt. Och det här halvårets omtumlande resa började egentligen med att jag såg en pjäs med två svarta skådespelare och att jag då… ja… faktiskt för första gången kände mig, ja vad ska man säga… riktigt speglad i en teaterpjäs. Vet inte varför. Det berodde säkerligen på pjäsens ämnen och teman men… hudfärgen på skådespelarna fick mig också att vakna. Tänka. Tänka på det. På mig själv. Och på vad jag tycker är viktigt och intressant.

Och sen, som av en händelse, gick jag in och läste några nya pjäser som ingick i riksteaterns projekt – LÄNK2014. Nyskrivna och nyöversatta pjäser. Och där fanns en pjäs som utspelade sig i Afrika. I Rwanda. Med teman och konflikter som berörde mig väldigt väldigt starkt när jag läste pjäsen första gången … vet inte riktigt varför… eller jo jag vet nog… innerst inne… men det är inte alltid så lätt att erkänna saker för sig själv eller vilja inse saker. Jag är en person som lätt skjuter saker ifrån mig men tror jag att teatern kan hjälpa oss att våga. Våga inse saker om oss själv. Det har i alla fall teaterföreställningar och scenkonst hjälpt mig med. Speciellt det här halvåret. Smärtsamt eller skönt. Vet man ju inte alltid… men… när en människa, på ett eller annat sätt, mycket eller litet, blir speglad och bekräftad i scenkonst så får man perspektiv, perspektiv som kan föra en framåt i livet.

Jag har varken varit i Rwanda eller i Afrika men känner ändå en stor bekräftelsefaktor i den här pjäsen. Och hur kan det känns så då? När den utspelar sig på andra sidan jorden. Vad är det då. Jo den här pjäsen har kraftfulla och allmänmänskliga teman som kan beröra och spegla människor på platser över hela världen. That´s it!

Med den här föreställningen vill vi spegla vår världs samtid ur ett inte allt för ofta berättat perspektiv. Vi vill berätta om vårt samhälle och använda teatern i samhällets tjänst och utveckla människans inlevelseförmåga och empati. För utan den så finns ingen värme kvar. Då återstår bara något kallt och rått.

Ett vi och dom.

Som sprider sig.

Och det här angår oss. Här och nu.

Vi var tvungna att göra detta. Göra detta nu. Just nu.

Sist men inte minst vill jag och alla som jobbat med den här uppsättningen önskar er en trevlig kväll.

Jag är glad, stolt och rörd över att ni kommer och delar detta med oss!

// Christopher Lehmann, Regissör”

Detta har varit stort för oss. Tack!